Cykelsporten tycks arbeta intensivt för att stoppa dopingen. Det är inte bra reklam för sporten och dessutom måste nya talanger kunna växa fram utan att behöva känna att sporten bygger på doping. Som intresserad publik är man trött på alla fallen som dyker upp.
De senaste dagarnas cykelnyheter gör inte saken bättre. Även om de stänger av den som testat positivt så kan man förundras över vilken logik som råder därefter.
Eurosport skriver om cyklisten Danilo di Luca,34 år, som stängdes av två år i samband med en av de stora cykeltävlingarna Giro d’Italia 2009. Han hade testat positivt för den förbjudna substansen CERA. Avstängningen skulle gälla till den 22 juli 2011.
Men nu har Italiens olympiska kommitté bestämt sig för att korta ned straffet. Di Luca kan börja tävla bums. Han anses ha varit samarbetsvillig med myndigheterna och delat med sig av information i utredningar. Själv säger han att han inte angett namn.
Därav rabatten.
Cykelkommentatorn Roberto Vacchi skriver på sin blogg:
”… Det känns som ett skämt. Och fanskapet skäms inte ens. Han kanske redan har glömt att ett helt lag fick läggas ner med tanke på hans fusk. LPR Brakes hette laget. Samtidigt var han under misstanke under ett flertal år och de som kontrakterade honom fick väl ha med detta i beräkningarna.
Jodå, det är samma människa som körde av Thomas Löfkvist ledartröjan på Giro d’Italia 2009 efter att svensken bara fick åka i den en dag istället för kanske uppemot en vecka.”
Hanteringen av di Luca gör att en rad frågor infinner sig. Om di Luca hade pratat innan påföljden var bestämd- skulle han kunnat få än mer rabatt? Kunde han sluppit avstängning kanske helt och hållet om han pratat tillträckligt mycket?
Rabattsystemet är upp- och nervända världen.
Det känns verkligen som ett skämt.
Nina Lundström - frihet, framtidstro och feminism 
Kommentera