Skrivet av: ninalundstrom | augusti 13, 2010

Svenskt medaljregn i EM- vad är framgångsreceptet?

Sverige som idrottsnation är fantastisk. 9 miljoner invånare och vi har världselit i en rad idrotter. Oavsett om det handlar om så kallade sommar- eller vinteridrotter. EM i simning ger återigen medaljer till Sverige.

Idag 100 meter fjäril. Fantastiskt att se tävlingen på TV! Therese Alshammar fick den bästa starten. Sarah Sjöström kom ifatt och försvarade sitt EM-guld från 2008. Bronset gick till Alshammar som därmed fick sin 65:e medalj i internationella mästerskap.

Sverige har nu tagit sju medaljer under sim-EM på långbana i Budapest. 2 dagar kvar av EM. Medier såsom SVD, DN, Aftonbladet och Expressen hyllar prestationen.

Hur kan Sverige få fram den ena stjärnan efter den andra i olika idrotter? En viktig fråga att fundera över. I vissa idrotter blir svenskar världselit. I andra handlar det i bästa fall om att kvala in i internationella mästerskap såsom VM. Sverige har en topp i många idrotter. Men inte i alla. Men alla räknas.

Samtidigt slås man av att det sannolikt vandrar en och annan möjlig världsmästare på våra gator och torg som aldrig kommer att satsa på idrott. Alla får inte chansen även om många ges möjlighet. Har barnet intresserade föräldrar som uppmuntrar idrott? Vad kostar det att idrotta? Är kraven på föräldraengagemang från föreningarna ett hinder för barn ska få prova på olika idrotter? 

Min eget idrottande började med gymnastik och skidor i lågstadiet. Jag blev ungdomsledare och ledde barngymnastik för 3-6 åringar. Sen tog andra idrotter över. Och egna satsningar på idrotten blev huvudfokus.

En del får ett livslångt intresse för idrott och motion. Utan medaljer på elitnivå. Andra satsar på elitnivå och tar medaljer i internationella tävlingar. Vad är det som avgör idrottsentusiastens öde?  Talang?  Miljö?  Föräldrar? Ekonomiska resurser i familjen? Tillfälligheter?  Tillgängliga idrottsföreningar?  Tur?  Egna val?

Oavsett vad det är kan man konstatera att svensk idrott lyckas hitta talanger. Idrotten förenar och ger så mycket tillbaka. Därför är satsningar på motion och idrott så viktiga. Även för de mindre barnen bara nivån på aktiviteten är rätt utifrån ålder. Självfallet kan barn på 3-6 år prova på träning och idrott. När man blivit några större kommer tävlingsverksamheten in i idrotten. Alla vill inte och kan inte tävla. Men de som vill ska ges chansen. En utmaning är att ge fler chansen – de som idag inte får den möjligheten.

Svenska framgångar och medaljer lockar fler till idrotten. Idrotten skapar förebilder.

Det är bra.

För Sverige, för enskilda idrottare och för folkhälsan.  

Och förhoppningsvis kan Sverige , och svenska idrottsföreningar,  arbeta för att internationellt påverka andra länder ( inte bara Kina) till att förstärka barnens egna rättigheter.

Annonser

Responses

  1. Håller med om att Sverige är ett fantastiskt idrottsland, inte minst när det gäller bredden på toppen.
    Samtidigt är många bortskämda med framgångar. Man räknar med kommande framgångar som en självklarhet.
    Idolernas framgångar föder nya talanger som i bästa fall får nya framgångar.
    Tennis, utförsåkning och skidskytte är bra exempel. Björn Borg, Ingmar Stenmark och Magdalena Forsberg har fått efterträdare i sina respektive idrotter. Det tar några år för nya talanger att nå elitskiktet, och ett fåtal kommer upp i föregångarens klass.
    Vän av ordning påpekar att Sverige rönt framgångar tidigare i dessa discipliner, men kanske har inte det otroliga intresset vid dessa framgångar funnits vid de tillfällena.
    Än en gång, det tråkiga är att många förutsätter att Sverige ska ha folk på pallen i alla deltävlingar och mästerskap, annars är det fiasko.
    Njut av framgången, hoppas att kommer mera, men förutsätt inte!
    En av de viktigaste framgångsfaktorerna är just ambitionen hos föräldrar och ledare. Icke att förglömma är att det tyvärr samma faktorer som gör att många tröttnar.
    Därav är lyhördhet, ödmjukhet och reflektion viktiga egenskaper hos de inblandade.

    • Intressanta synpunkter. Vi har alla mött ( eller är själva) några av de som var ”talanger” som inte ville ta steget till att tävla för att bli bäst. Många ledsnar på vägen. Inte minst i puberteten när man är olika snabb i sin utveckling. För andra är det helt självklart när också den fysiska utvecklingen får ta tid. Men valet måste vara den unga idrottarens. Föräldrar, föreningar och ledare har en uppgift i att stötta, ge kunskap , göra tävlandet möjligt och finnas till hands. Idrottandets positiva effekter ska man vara rädd om även om barn, ungdomar och andra inte väljer att tävla. I övrigt: det finns många goda förebilder. På DN galan berättade en pappa med friidrottande barn om hur Emma Green och andra i eliten var funktionärer på en tävling för ungdomar i Sverige. Vilken bra insats!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: