Livstidsavstängning för doping

Varför ska fusket få en andra chans?

Jag tycker att cyklingens dopingskandaler har varit allt igenom sorgliga. Tour de France är en av sommarens höjdpunkter men visst ibland vill man bara skippa TV tittandet i ilskan mot fusket. Roberto Vacchi, Eurosports fenomenala cykelkommentator, har räddat mitt intresse för cykel-sändningar många gånger genom bra dopinginlägg.  Vacchis ord på bloggen på Kadens:

” Jag har nu skrivit en massa saker omvartannat men raderar hela tiden. Det är en massa frustration. Vet inte vart jag ska ta vägen. Det får bli sängen. Men när jag vaknar imorgon kommer det tyvärr att visa sig att det inte var en mardröm utan verkligheten som cykelsporten lever med och kämpar mot. Kalla mig dum, kalla mig löjlig, kalla mig idiot eller naiv. Men en sak har jag bestämt mig för långt innan Vinkourov-fallet och jag står för det alltjämt. Denna sport är för vacker och för intressant för att jag ska ge några idioter glädjen att distansera mig från denna. Dom är i mina ögon alldeles för små människor för det. Och cykelsporten för stor för deras fruktansvärda misstag (hoppas jag).

Jag längtar efter att få sätta mig på min cykel. Bara följa med den till någon vacker plats. Tänk att någon gång få göra det och fundera på cykelsporten utan att ordet dopning smyger sig på. Det verkar som om den stunden är långt borta. För ordet dopning kan vi tyvärr komma att få höra i flera andra sammanhang denna Tour.
Suck ”

Men doping ska inte bara kopplas ihop med cykling när både skidåkningen, friidrotten, styrkesporter och så många andra sporter har sina skandaler. Det är lika sorgligt! Man tänker på alla dessa unga elitidrottare som vill bli bäst.  Men som inte längre kämpar utifrån ” må bästa man/kvinna vinna”. Kampen mot labben blir till slut omöjlig att vinna.

Det är bedrövligt att dagens elit möter medtävlande som inte kör rent spel. En del som tävlar får ibland bara ett, eller ett fåtal, chanser att delta på internationella mästerskap. En dopad medaljör har inte bara fuskat sig till sitt resultat men också förstört medaljchanser för andra.

Det borde finnas nolltolerans mot doping över hela världen. Stater måste bidra med resurser som gör det möjligt för idrottsrörelsen att genomföra information, tester, utbildning och forskning om doping. Varför saknar vissa länder nationella tester under träningsperioder? Hur är det möjligt?

Vad är bästa metoden mot doping? Jag tror inte att bara tester (under träning, uppbyggnad samt tävling) räcker.

Tester måste paras ihop med konsekvenser. Att åka fast måste bli tillräckligt kostsamt. Visst ska alla tävlande/utövare ges en ny chans på det mänskliga planet. Men det är inte självklart att dopingdömda ska kunna fortsätta tävla i internationella tävlingar. Allt tyder på att effekter av doping som gynnar muskeluppbyggnad kan gynna den som dopat sig under många år. Även efter avslutad doping.

Jag tycker också att politiker ska ta sitt ansvar. Det är inte bara en fråga för idrottsrörelsen. Politiker har under många år fattat beslut i EU, Europarådet och FN- organ om doping. Men de kan göra mer.

Visst är det viktigt att IADA (International Anti-Doping Arrangement) och WADA (World Anti-Doping Agency) genomför ett omfattande internationellt antidopingarbete. Visst är det viktigt att Sverige på olika sätt fortsätter stödja detta engagemang.

Men det är fel att påstås att politiker och politiska församlingar ska lämna ansvaret till idrottsrörelsen i sig. Tvärtom- gör mer! Agera internationellt! Och nationellt!

Jag tror på ökade anslag för nationellt och internationellt anti-dopingarbete. Mer support från politik och stater. Mer samarbete mellan länder. Men jag vill också att man kan avstänga idrottare på livstid från internationella tävlingar. Varför ska fusket få en andra chans?