Jag var vice ordförande i Civilutskottet i riksdagen och vice gruppledare i dåvarande Folkpartiets riksdagsgrupp ( Liberalerna) . Birgitta Ohlsson var minister. Under dessa år kunde jag följa hennes insatser på nya arenor. Ledarskapet, nätverken nationellt och internationellt, samarbetsförmågan, visioner och viljan och förmågan få saker och ting utförda. Men jag har också följt Birgitta Ohlssons arbete redan när hon kom in i riksdagen.

Vi kom in i riksdagen år 2002. Birgitta Ohlsson utmärkte sig med en gång som en av de mest aktiva, innovativa och visionära riksdagsledamöterna. Hon arbetade hårt inom ramen för riksdagens strukturer. Men skapade också nya arenor med många engagerade medborgare såsom exempelvis nätverket Felira.

Under åren 2002-2006 var Liberalerna (Folkpartiet) i opposition. Riksdagsgruppens möten präglades av debatt, politikutveckling och stora möjligheter för de enskilda riksdagsledamöterna att bidra. Att vara riksdagsledamot är ju ett av de finaste uppdrag som finns. Birgitta Ohlsson bidrog både till politikutveckling och till att skapa team. Jag var utöver rollen som bostadspolitisk talesperson även hennes ersättare i Utrikesutskottet. Birgitta Ohlsson är prestigelös – hon delar med sig av ansvaret. Jag fick ansvaret för Sydostasien och hållbarhetsfrågor globalt. Att arbeta med henne innebar hårt arbete men ack så spännande och innovativt! Lättsamt, högt i tak och roligt! Hon delegerar och visar tillit. Delar med sig av kunskap och uppmuntrar. Hennes arbetstakt är ofattbart hög.

Arbetet var, och är, målinriktat.

Ribban sattes, och sätts, högt.

Höga förväntningar sporrar – eller hur? 🙂

Under Birgitta Ohlssons år som EU-demokrati-konsumentminister var min roll en annan. Hon satt i regeringen. Jag i riksdagen med rollen som Alliansens första namn i Civilutskottet (vice ordförande) och därmed ansvarig för att hålla ihop det politiska alliansarbetet gentemot berörda departement. Nu kunde jag ta del av Birgitta Ohlssons arbete i hennes roll som minister.

Hon stärkte konsumenternas roll och rättigheter, höll linjetal om EU:s framtid, förhandlade EU:s långtidsbudget, blev uttagen som en av Young Global Leaders och deltog på World Economic Forum i Davos. Med mera. Hon kämpade för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i EU och globalt. Kvinnors rättigheter alltid i fokus. Hennes linjetal om EU berör fortfarande. Men det fanns alltid möjlighet att få hennes öra när Civilutskottets arbete, eller riksdagsgruppens möten, så krävde. Tillgänglig – trots att resväskan var packad- och på väg till Bryssel.

Birgitta Ohlsson lyssnade. Diskuterade. Analyserade. Förankrade. Men när lösningen var framme- alltid beredd att också genomföra. Fokuserad. Målinriktad. Bestämd. Ofta med ett varmt uppmuntrande leende.

För Birgitta Ohlsson var det självklart att förankra frågor i riksdagen. En flitig besökare på EU nämndens möten. Hennes egen erfarenhet av att arbeta i riksdagens utskott gav insikt om vikten av att samverka med riksdagen. Visa riksdagen respekt som det folkvalda organet.

Hennes starka engagemang för EU och viktiga insatser resulterade i att Birgitta Ohlsson utnämndes till Officer av franska Hederslegionen (23 januari 2017). En otroligt fin utmärkelse. ( Bilden nedan visar när Birgitta Ohlsson fick medaljen på Frankrikes ambassad.)

Jag har många gånger reflekterat över vad det skulle innebära om Birgitta Ohlsson blev partiledare för Liberalerna:

-Om hennes kamp för att liberala värderingar ska genomsyra samhällsutvecklingen blev verklighet. ”Värderingar vinner val” , är Birgitta Ohlssons egna ord.

-Om hennes förmåga att hålla två saker i huvudet samtidigt – både frihet och socialt ansvar.

-Om hennes förmåga att vara allvarlig vid svåra händelser, men inte alarmistisk.

-Om hennes kamp för jämställhet mellan kvinnor och män för det handlar om mänskliga rättigheter.

-Om hennes kamp för rätten för människor att få älska vem man vill – det handlar om hbtq personers mänskliga rättigheter.

-Om hennes kamp för ett Sverige som ett öppet land där nya medborgare bidrar till tillväxten men där alla också bidrar efter egen förmåga.

-Om hennes fokus på tillväxt, frihandel och hållbarhet. Och demokrati. Att lämna en bättre värld till nästa generation märks i allt hon företar sig.

-Om hennes visioner om ett Sverige som sjuder av framtidsoptimism, öppenhet, kunskap, strävan, innovationer och höga förväntningar fick genomslag.

– Om hennes visioner för framtidens Liberalerna realiserades. Liberalerna behöver moderniseras och förnyas och medlemmarnas möjlighet att påverka måste ökas. Det behövs ett modernt liberalt parti med ökad delaktighet, öppenhet och transparens

Moderna ledare bejakar och uppmuntrar och ser konkurrens som en möjlighet att utvecklas.

Att leda genom att få folk med sig – det är Birgitta Ohlsson i ett nötskal.

Medlemmar kommer inte ges möjlighet att rösta i en nationell rådgivande omröstning gällande partiledarkandidaterna. Enligt valberedningen.

Det är dock landsmötesombuden som i slutändan bestämmer vem som ska leda Liberalerna i nästa val. Valet sker i november 2017.

Liberalerna- och Sverige- behöver mer av utveckling och framtidstro.

Därför röstar jag på Birgitta Ohlsson.

17 juni 2017

Nina Lundström

FOTO: Nina Lundström

Just nu pågår debatt om de två partiledarkandidaterna i Liberalerna. Liberalerna har två erfarna och välmeriterade kandidater till partiledaruppdraget, Jan Björklund och Birgitta Ohlsson. Malin Danielsson, kommunalråd i Huddinge och Daniel Forslund, landstingsråd i Stockholms läns landsting, sammanfattar mycket bra i en artikel varför Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd. Jag delar uppfattningen.

Det högsta beslutande organet- Landsmötet ( kongressen) – samlas vartannat år. Val av partistyrelse och ledning sker på varje landsmöte. Valberedningen har därför uppmanat medlemmar och föreningar/länsförbund att inkomma med nomineringar. Därför har nomineringar blivit aktuella nu. I vissa fall har nomineringar också publicerats. Det är självklart att personer nominerade till partiledarposten får frågan om de står till förfogande. Både Jan Björklund och Birgitta Ohlsson kandiderar.

De som i formell mening väljer partiledare är de valda ombuden på landsmötet. Valberedningen lägger sitt förslag och finns det endast en kandidat så är utgången given. Men nu finns två kandidater.

Det har funnits flera kandidater till partiledarposten i Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) även tidigare. Efter den borgerliga valförlusten 1994 valde Folkpartiets ledare Bengt Westerberg att avgå. Tre kandidater Bo Könberg, Ann Wibble samt Maria Leissner trädde fram som kandidater. Valberedningen föreslog Bo Könberg men Maria Leissner blev vald. Hon blev Folkpartiets första kvinnliga partiledare.

Förnyelse handlar inte bara om att förnya politiken. Jag menar att förnyelse även handlar om att förnya det politiska sättet att arbeta. Medlemmarna är viktiga och kampanjer pågår ständigt för att värva fler medlemmar men det finns det mer att göra för att öka deras inflytande. Idag är medlemmarnas inflytande begränsat. De kan förmedla sin syn till den lokala föreningen, valberedningen och eventuellt ombud till landsmötet , om medlemmar vet vilka ombuden är. Denna process gör det inte transparent och tydligt vilket stöd kandidaternas har.

Liberalerna är varma vänner av personval i de allmänna valen till kommuner, landsting och riksdag. Liberalerna har drivit på för att väljarna ska kunna i högre utsträckning påverka vilka som ska bli valda. I Liberalernas riksdagsgrupp finns riksdagsledamöter som kryssat sig in i riksdagen.

Vad vore mer angeläget nu än att öka medlemmarnas inflytande över vem som ska bli vald till partiets viktigaste post? Att förnya de interna demokratiska processerna borde vara del i förnyelsen.

Liberalerna har historiska rötter i kampen för yttrandefrihet och rösträtt. Partiets symbol – blåklinten- har sina rötter i rösträttskampen och är en ständig påminnelse om demokratin och dess spelregler. Symbolen förpliktigar.

Öka medlemmarnas möjlighet att påverka valet av partiledare.

Genomför en rådgivande nationell medlemsomröstning.

 

Jag skriver idag i Dagens Industri om behovet av ny infrastruktur och finansiering genom offentlig privat samverkan – OPS. Vi behöver lära av historiska exempel men också ha modet att fortsätta utveckla modeller för finansiering. Finansieringen är en förutsättning för att fortsätta bygga Sverige.

När regeringen presenterade infrastrukturpropositionen blev frågan om vem som ska betala en central fråga. Alla regioner i Sverige behöver både underhåll av vägar och spår samt satsningar i nya vägar och spår. Det omfattar även satsningar för gångtrafikanter och cyklister. Vi kan vara överens om att det behövs mer infrastruktur. Problemet är att det idag saknas samsyn på hur satsningar ska betalas.

Regeringen uttalade i propositionen att man ska bygga ut ” i den takt ekonomin tillåter”. Statliga anslag är lösningen. Vad händer om andra prioriteringar blir viktigare och statsfinanserna inte tillåter satsningar på alla viktiga områden? När skola, vård, omsorg, försvar och andra områden ställs mot stora behov i infrastrukturen kommer infrastrukturen sannolikt hamna i lägre prioritet. Det går inte att lova allt till alla.

För att transporter ska fungera, och effekterna av satsningar ska ge full utväxling, måste vägar och spår bli färdiga från A till B. Inte halvvägs.

Vad måste göras?

• Prioritera i vad gäller nya infrastruktursatsningar. Man kan inte lova allt till alla. Inte minst när finansiering saknas.
• Det behövs lösningar som tar hänsyn till livscykeln. Kvalitet och utformning påverkar driftskostnader över tid. Drift och underhåll kostar.
• Det är viktigt att också underhålla det som redan finns- och förbättra tillgänglighet, driftsäkerhet och framkomlighet. Det förutsätter pengar (finansiering)
• Se till att det finns realistisk finansiering till nya projekt. Vem ska/kan betala? Vem/vilka bär risken?
• Skapa en verktygslåda med olika modeller för finansiering som skapar utrymme för att komma igång med olika satsningar snabbare. Som kan fullföljas.

Vi behöver lära av historiska OPS projekt som Arlandabanan, och internationella exempel. Gillar man inte vissa konsekvenser såsom biljettpriset på Arlandabanan så är detta inte skäl att påstå att modellen inte fungerar. Det är en avtalsfråga.

Jag ställer nu frågor till Infrastrukturministern om OPS:

• Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att möjliggöra OPS-lösningar för ny infrastruktur?
• Är statsrådet beredd att se över möjligheten till OPS-lösningar för ökad samplanering med bostäder?
• Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att fler objekt kan komma igång samt delfinansieras genom brukaravgifter?

 

 

Infrastrukturen är samhällets blodomlopp. Från Nynäshamn går väg 225 som knyter samman 73:an med E4/E20. Nynäsposten uppmärksammar problemet med väg 225.

I Nynäshamn finns viktig hamnverksamhet som utökas genom den nya hamnen Norvik. Detta leder till många långtradare som kör på den smala vägen för att ta sig vidare ut i Sverige. Det är därmed inte bara en lokal fråga. Vägen är viktig ur ett mycket bredare perspektiv.

Därför har jag ställt följande fråga till Infrastrukturminister Anna Johansson (s) :

Nynäshamn har betydande sjöfart, som dessutom utvecklas i snabb takt. I dag finns sjötransporter till Gotland, Gdansk, Ventspils samt internationella kryssningsfartyg. Nu pågår även utvecklingen av nya containerhamnen Norvik.

Sjöfarten påverkar vägnätet, och den tunga trafiken ökar. Närmaste vägen för transporter på väg till E4 och E20 är väg 225. Tunga godstransporter från Nynäshamns hamn, som kommer stötvis i klungor, bidrar till en otrygg miljö längs stråket. Det kan stundtals komma uppemot 10–15 lastbilar efter varandra. Vissa delar av vägen har flera skarpa kurvor, och vägbredden är bitvis mindre än 7 meter. Väg 225 är utpekad som primär väg för farligt gods på en del av sträckan. Stora delar av väg 225, som trafikeras av kollektivtrafik, har en för låg standard för att kunna trafikeras av en framtida stomlinjebuss. Vid flertalet korsningar är trafiksäkerheten bristfällig då det saknas trafiksäkra passager. Gående och cyklister har svårt att använda väg 225 och undviker således att göra det. Omkring 400 barn som bor längs sträckan är berättigade till skolskjuts. Ändå skjutsas barn i stor utsträckning. Enligt olycksdatabasen Strada (Transportstyrelsen) visar olycksstatistik att väg 225 har lett till flera dödsolyckor och svåra olyckor.

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att öka trafiksäkerheten på väg 225?

 

Jag skriver idag på SvD Brännpunkt om varför avgifter är bättre än dubbdäcksförbud. Jag kommenterar även trafiksäkerheten i en enkät i Trailer.

Dubbdäcksförbud har införts på vissa gator i vissa kommuner för att påverka luftkvaliteten. Dilemmat med förbud är att förbud inte ger utrymme för föraren att göra en egen bedömning. Sett till trafiksäkerheten. Att bryta mot förbudet ger böter. Förare kan ju inte skifta däck under resan beroende på vart man ska. Även i storstadsregioner finns vägar som kan bli glashala. Bilar kanar ut i korsningar, kan inte stanna vid övergångsställen och kommer inte upp för backar. Bilar åker av vägar och ligger i diket.

När vintern slår till blir det ibland kaos i trafiken. Kollisioner och personskador blir ett faktum. Självfallet finns det flera faktorer som påverkar trafiksäkerheten. Hastigheten, körvana och avstånd till andra fordon är viktiga faktorer, men även vilka däck som finns på bilen. Dubbdäck ruggar vägytan så framkomligheten blir bättre för dem utan dubbar på däcken.

När krävs vinterdäck?

Vinterdäck krävs 1 december–31 mars om det är vinterväglag. Kraven gäller såväl tunga som lätta fordon och avser även utlandsregistrerade fordon. Vinterdäck kan vara dubbade eller dubbfria. Dubbdäck får användas 1 oktober–15 april, men även under annan tid om det är eller befaras bli vinterväglag.

Sverige måste vidta åtgärder

Sverige dömdes i maj 2011 för att ha överstigit gränsvärdet för partiklar i luften under åren 2005-2007. Partiklarna kommer från asfalt, bildäck och avgaser. Det kan också vara partiklar från damm och sand från vinterns snöröjning. I juni 2015 varnade kommissionen Sverige igen för att gränsvärdena har fortsatt att överskridas. I en jämförelse med övriga EU-länder ligger Sverige bra till överlag vad gäller luftkvalitet. Men på vissa gator i vissa kommuner är andelen partiklar mer än 2,5 gånger så hög som på en motsvarande gata i Köpenhamn.

Vad kan kommuner göra idag?

Kommuner har i dag rätt att förbjuda dubbdäck genom lokala trafikföreskrifter. Förutom Stockholm finns det också dubbdäcksförbud i t.ex. Uppsala och Göteborg. Bryter bilister mot förbudet kan man få böter. Kommuner får inte välja ta ut avgifter för dubbdäck istället för förbud .

Hur påverkar dubbdäck trafiksäkerheten?

Grunden för en säker resa på vintern är bra vinterdäck, rätt hastighet och ett körsätt anpassat till underlaget. Enligt Trafikverket.

Räddar dubbdäck liv? Det finns olika studier under årens lopp. Enligt en stor studie utförd av Finlands tekniska forskningscentral, VTT, som har granskat alla trafikolyckor med dödlig utgång i Finland mellan åren 1997 och 2012 så spelar dubbdäck en roll. Totalt baseras statistiken på 958 dödsolyckor under den 15 år långa perioden.

Studien som även kommenterats i media i Sverige drar slutsatsen att olyckorna skulle vara 83 procent färre om bilar utrustade med friktionsdäck (dubbfria däck) i stället hade varit utrustade med dubbdäck. Skulle dubbdäcken bytas ut mot dubbfritt skulle i stället antalet olyckor med dödlig utgång öka med i genomsnitt nio olyckor varje år.

Förslaget om avgift för dubbdäck

Det är bättre att införa möjlighet att ta ut avgift än att fortsätta förbudsvägen. Bland annat här finns förslaget i riksdagen.

Den som inte behöver dubbdäck kan och bör göra valet att använda andra däck. Den som bor i kommuner med god kollektivtrafik eller bra cykelstråk kan ju välja andar sätt att förflytta sig. Den förare som anser att vägarna man färdas på förutsätter dubbdäck kan göra det valet om avgifter används istället för förbud. I kommuner och regioner där man inte har problem med luftkvaliteten behöver inte åtgärder vidtas eller avgifter användas. I de kommuner där man har höga partikelhalter kan avgifter bidra med resurser till ökad sandsopning, dammbindning och andra metoder som man vet påverkar partikelnivåer. Torr vägbana med lös sand/grus bildar partiklar. Likaså kommer partiklar från byggdamm, drivmedel, eldning med mera. Polisen behöver heller inte jaga dubbdäckförbrytare om förbuden frångås.

 Trafiksäkerhet och miljöfrågor kan gå hand i hand.

Avgifter är bättre än förbud.

 

 

 

Många medborgare hör av sig om frågor kring varför vinterväghållningen fungerar illa på sina håll.

” -Vintern kommer ju varje år!”

Så sant.

I år har vi upplevt flera snökanoner och ishalka i flera regioner. Olyckor med personskador, stopp och köbildning på vägar och förseningar är några orsaker till frustrationen. Många gångtrafikanter och cyklister har även upplevt stora svårigheter. Hala, moddiga gångstråk leder till fallolyckor och framkomligheten försvåras med snövallar på gångbanor och vid busshållplatser.

Ansvaret för vinterväghållningen beror på vem som är huvudman för vägen. Riksdagen kan inte detaljstyra hur vinterväghållning ska ske i detalj men däremot kan riksdagen engagera sig i frågor som rör trafiksäkerhet, utrustning i fordon, åtgärdernas miljöeffekter och andra principiella frågor.

Här är några av mina svar på frågor kring vinterväghållning och tung trafik.

http://www.trailer.se/liberalerna-om-vara-vintervagar-kilometerskatten-och-tullar/

Hösten 2016 blev jag återigen ordinarie ledamot i riksdagen. Med nytt ansvarsområde – infrastruktur. Det är spännande av få utveckla lösningar inom det som trots allt påverkar samhällsutvecklingen, tillväxt och bostadsbyggande i hög grad – infrastruktur är samhällets blodomlopp.  Under hösten har jag utformat en rad politiska förslag som gäller infrastruktur. Men även förslag på hur detta ska finansieras.

Här är några exempel:

Motionen om Arlandabanan handlar om vad vi borde lära av den finansieringslösningen som är en offentlig privat samverkan (OPS).

Motionen om infrastrukturpropositionen visar på hur man skulle kunna skapa ny infrastruktur på andra sätt än vad regeringen har föreslagit i sin proposition.

Motionen om Cykling och hållbara samhällen beskriver hur nya satsningar på cykling kan göra skillnad. Det behövs bland annat ett nationellt cykelkansli och en cykelambassadör.

Mina andra förslag, debatter och frågor i riksdagen kan läsas, och ses, här.

God fortsättning på år 2017!

Idag presenteras siffror i DN som visar att bilåkandet ökar i alla län. I Sundbyberg och Munkfors ökar bilresandet mest.

Under 2015 var den totala körsträckan per person i landet i snitt 663 mil. År 2014 var motsvarande siffra 655 mil. En ökning noterades i samtliga landets län och cirka 240 kommuner. Konstigt att bilresandet ökar i Sundbyberg som är Sveriges mest tätbebyggda stad.

Fler trafikanter i täta städer leder till många konflikter.

Man är antingen cyklist – eller bilist. Cykelstråken skapas på vägar där bilismen getts stor plats i gaturummen.

Bilarna måste nu maka på sig. För att cyklister och gående ska få plats.

Lösningar skapar ofta irritation.

Cyklister lever ibland farligt. Utöver trängsel, rullgrus också arga medtrafikanter som tycker att cyklister tar för mycket plats.

Varför ska cyklister och gående ges mer plats?

För att det är klimatsmart att gå och cykla.

Det bullrar mindre.

De tar mindre plats.

Det påverkar luftkvaliteten till det bättre genom färre partikelutsläpp.

Det är bra för folkhälsan. Inte minst behöver barn och ungdomar uppmuntras att rör på sig mer.

Det ger en trevligare gatumiljö.

Det är lättare för kollektivtrafik och utryckningsfordon att komma fram.

Men visst fyller bilen en funktion i samhället. Alla kan inte cykla. Alla vill inte cykla. Alla bor inte i täta städer med relativt korta avstånd. Och alla har inte tunnelbana och utbyggd kollektivtrafik.

Danmark har en fantastisk cykelkultur. Jag ställde frågan till deras cykelambassad hur detta kommer sig. I första hand naturligtvis satsningen på bra infrastruktur. Det skapat förutsättningar. Men kulturen påverkas också av förståelsen för andra. Man kör bil ibland. Man cyklar ofta. Man går. Många trafikanter växlar roller.

Jag är både cyklist – och bilist.

Men varje gång som jag sitter i bilen och ser en cyklist, sänder jag ett tack i tanken.

Cyklisten ger en bilist mindre i bilkö

En bil mindre i trafiken som sprider partiklar och bullrar

Cyklisten ger andra trafikanter mer plats i bussen och tunnelbanan.

Cyklisten är klimatsmart.

Så nästa gång du ser en cyklist – tacka hen du också.

 

 

 

 

 

Erik Ullenhag har lämnat riksdagen och nu är jag tillbaka som riksdagsledamot. De frågor som jag ska jobba med främst är infrastrukturfrågor i Trafikutskottet. Detta ser jag framemot.

Trafikutskottet har ansvar för en rad frågor.

Hur ser vi till att ha ett väl fungerande järnvägssystem? Hur ska arbetet med trafiksäkerhet se ut? Trafikutskottet har ansvar för olika frågor om kommunikationer. Det handlar om biltrafik och vägar, järnvägen, flygplatser och flygtrafik, sjöfart, post och it.

Och cykelfrågor! 🙂

Självfallet finns det andra frågor som engagerar. Jag kommer att väcka egna förslag i vissa andra frågor. Detta är möjligt för alla riksdagsledamöter och kallas för enskilda motioner.

Synpunkter? Förslag på lösningar?

Mina kontaktuppgifter finns på riksdagens hemsida.

Skriv gärna till mig på fornamn.efternamn@riksdagen.se

 

Rådet till en ung person har varit ” ställ dig i bostadskö”. Nu verkar bästa rådet istället vara att bli fackligt aktiv i Kommunal? Att lägenheter dessutom går till ledande företrädare i ett parti som tagit strid för andra principer i riksdagen leder till känslan av dubbelmoral. Aftonbladets granskning belyser många problem.

Bostadsförmedling och principer har varit en konfliktfråga i riksdagen.

Reformer på hyresmarknaden är bland det svåraste som finns. Riksdagen har haft många debatter om just hyresfrågor. Alla vet att reformer måste till. Ändå så har konflikter lett till att vissa förslag varit svåra, eller ibland omöjliga, att få igenom.

Exempel finns i närtid på hur viktiga reformer stoppades i riksdagen som allians regeringen presenterade. Ett exempel. Möjligheten att hyra ut ägd bostad i andra hand lades av alliansregeringen hösten 2013.  Förslaget fanns i budgeten men delar av förslaget röstades ner. Det kunde ske genom att hela förslaget bröts ur budgeten och socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet och sverigedemokraterna fällde delar av förslaget. Frågan återkom dock senare och förslaget röstades igenom.

Andra stridsfrågor har varit frågan om obligatoriska bostadsförmedlingar i alla kommuner, hur många lägenheter alla fastighetsägare måste lämna till en bostadsförmedling och hur hyressystem ska utformas för befintliga lägenheter och nyproduktion. Rättvisa bostadsköer har varit en symbolfråga.

Den aktuella debatten om fackförbundet Kommunals sätt att förmedla lägenheter, och där lägenheter exempelvis inte alls lämnas till bostadsförmedling med ”rättvis” kö, visar på orimligheten i vissa förslag i riksdagen. Strider om till exempel tvingande regler kring bostadsförmedling och att alla lägenheter ska lämnas till en kommunal bostadsförmedling borde kunna läggas åt sidan. Det är inte orimligt att arbetsgivare och organisationer hjälper till att ordna med bostäder. Personalbostäder har funnits historiskt sett och haft en viktig funktion för att rekrytera t.ex. vårdpersonal. Det är ett viktigt verktyg och bör utvecklas.

Framtida reformer måste dock ta många hänsyn. De som redan hyr vill av naturliga skäl inte få sitt boende hotat genom stora hyreshöjningar. De som saknar bostad vill ha möjlighet att överhuvudtaget hitta en bostad. Om hyresrätten blir en dyr, osäker och icke prisvärd boendeform kommer de som kan välja annat. Hyresrätten blir då en boendeform för den som inte har några andra alternativ. Med konsekvenser för social sammanhållning, rörlighet på arbetsmarknaden, skuldsättning och mycket annat. Allt fler kommer att vilja ombilda sin hyresrätt.

Vore det inte dags för riksdag och regering att lägga stridsyxan åt sidan och titta förutsättningslöst på hur hyresmarknaden kan ges bättre förutsättningar? Där konsumenter har rättigheter och trygghet – och fastighetsägare ges möjlighet att utveckla hyresbeståndet. Alla partier bär ansvar för vilka reformer som blir möjliga, och verkliga, i framtiden. Det hyresmarknaden behöver är långsiktiga spelregler. Det ger möjlighet till investeringar. Långsiktiga investerare vill inte ha ”hela havet stormar”. Och de som gillar storm och vill göra klipp kräver höga riskpremier. Det är alltid konsumenten som i slutändan betalar priset.

Kommunals sätt att hantera lägenheter visar på en dåligt fungerande hyresmarknad. Det är en påminnelse om behovet av reformer.  Och att regelverk bör utformas så att moralen, och principer, håller på bostadsmarknaden.

Vad är det viktigaste?

Att en person som söker bostad ska kunna hitta en bostad.

Utan vare sig år av väntan i bostadsköer, facklig karriär eller rätt kontakter.