Bostadsmarknaden i bland annat  Stockholms län har brister. Det är mycket svårt för vissa konsumenter att hitta ett boende som passar. Utbudet av bostäder matchar inte efterfrågan. Priserna för bostadsrätter är höga på många håll i länet.

Den ständiga frågan är vad man ska göra åt problemen.

En överraskande lösning kommer från Sten Nordin (m), finanslandstingsråd i Stockholm som vill ha lagstiftning om amorteringskrav på lån.

Citat från DN:

”Han vill att regeringen snabbutreder frågan och kan tänka sig att ett amorteringskrav antingen ersätter bolånetaket eller att man har både och, men att taket mildras något. Sten Nordin har inte tagit upp frågan med regeringen än.

– Inte specifikt, jag har inte ringt upp. Men jag känner stöd i att problematiken med skuldsättning och en stabil utveckling på bostadsmarknaden är viktig. Sedan kan man ha olika metoder att möta detta.”

Han menar att det finns en risk för en bostadsbubbla och därför ska lagstiftning om amorteringskrav införas.

 

Jag håller inte med om Nordins analys.

 

Det bolånetak som infördes har gjort det betydligt svårare för vissa att köpa bostad. Alla har inte sparat de nödvändiga 15%  när man bara får låna 75% av marknadsvärdet.

Att amortera på sina lån är bra för alla och de flesta vill ha marginaler. De flesta bostadskonsumenter förstår att stora lån kan skapa sårbarhet på sikt. Stora skulder gör att ekonomi kan påverkas om något oförutsett inträffar.

Men att från detta kräva att amorteringskrav ska bli obligatoriska genom lagstiftning är inte ett bra verktyg.  Villkoren för lånen måste kunna variera. Det måste finnas valmöjlighet för konsumenter under olika perioder beroende på livssituation. Man kanske vill renovera istället för att amortera? Man kanske vill studera en period och skjuta på amorteringar? Om man genom lagstiftning styr in konsumtionen så kommer möjligheten att välja konsumtion att påverkas. Även om det inte är nödvändigt av privatekonomiska skäl.

Bolånetaket har redan påverkat möjligheten att köpa boende. På vilket sätt kommer bolånetak  samt amorteringskrav ge möjligheter för dem som är på väg in på bostadsmarknaden? Ska unga personer inte ges möjlighet att äga sitt boende? Ska äldre personer tvingas amortera även om de inte behöver av ekonomiska skäl eller vill konsumera annat?

Frågan om bostadsbubblor är viktig men man måste skilja på den svenska bostadsmarknaden och andra marknader i andra länder. Bostadsbubblor har uppstått i vissa länder för att man byggt på spekulation eller för att medborgare varit högt skuldsatta samtidigt som arbetsmarknaden hastigt har försämrat. Hög arbetslöshet kan medföra svårigheter för folk att klara sina lån. Sverige har inte drabbats av lågkonjunkturen på samma sätt som en del andra länder.

Dessutom finns det en stor skillnad mellan Sverige och andra länder vad gäller spekulationsbyggande. I Sverige byggs det för lite på många orter. Genom för liten nyproduktion ( utbud) och stor efterfrågan fortsätter priserna att vara på hög nivå. Det gör att priserna även på nyproduktion är höga. I Sverige köper vi bostäder för att bo. Inte för att spekulera.

Bostadsmarknadens många problem har delvis uppstått på grund av konstiga lagar. Det har varit allt från krångel till missriktade subventioner och stopplagar för att staten velat styra över konsumtion och hur folk ska bo.

Det gäller att inte upprepa gamla misstag.

 

Med tillönskan om härliga helger och Gott Nytt År!  Njut av Nötknäpparen i

(h)julversionen. Mycket nöje!

Specialized Holiday Greetings

 

Partiklar i luften är ett dilemma för alla som bor i storstäder. Men problemet finns även i mindre städer. Vissa gator kan få höga värden och viljan att hitta lösningar är naturligtvis stor. Dessutom måste städerna klara EU normen vad gäller partikelhalter.

En rad åtgärder testas på olika såsom att spola gator med vatten, tidig sandsopning och ett omdiskuterat dubbdäcksförbud. Hornsgatan i Stockholm har förbud mot dubbdäck.

Dubbdäcksförbudet har varit ett intressant försök. Att köra utan dubbdäck fungerar för vissa som håller sig till gator med god vinterväghållning. Och utan backar.

Claes Tingvall, trafiksäkerhetsdirektör på Trafikverket, menar följande i DN:

”- Det ska mycket till för att man inte ska kunna ta sig fram med moderna dubbfria däck. Men ska man ta sig upp eller ner för en isig backe är det inte så roligt utan dubbar”

De isiga backarna finns i många kommuner.

Personligen är jag numera mycket skeptisk till dubbdäcksförbudet. Stockholmsregionen är ett län med betydande lokala variationer. Alla som har kört bil i snöstormar, isbildning i delar av länet kan konstatera att dubbdäck har gjort det möjligt att komma fram. På ett säkert sätt. Många i länet åker dessutom till fjällen på vintern. Kan man kräva att bilister har dubbla uppsättningar däck-  några med dubbdäck och andra utan?

Nej, det är inte rimligt.

Kampen för bättre luft måste fortsätta men detta kan inte innebära ett absolut förbud mot dubbdäck. Så länge alternativ saknas som är lika bra på isigt underlag.

Trafiksäkerheten måste gå före.

Det gäller även cyklister.

Dubbdäck på cykeln är att rekommendera.

Om man har kört på friktionsdäck och dubbdäck i olika vinterväglag så är det bara att konstatera att ibland är det bara dubbdäck som fungerar.

Oavsett om det gäller bil – eller cykel.

 

Det finns en diskussion om Arktis och klimatförändringar i riksdagen genom att motioner skrivs om frågan.

Arktis reagerar först och kraftigast på klimatförändringarna.  Smältande isar kommer att öka sjötransporterna och intresset att utvinna olja och gas i området har ökat högst dramatiskt.

Gemensamma beslut för att skydda de känsliga arktiska områdena kommer att vara nödvändiga. Det kommer att krävas åtgärder för att öka skyddet av Arktis, för människornas och miljöns skull.

Sveriges kunskap om nordisk och arktisk miljöutveckling vid Abisko forskningsstation är viktig. Det svenska deltagandet i internationella forskningsinsatser behöver uppbackning genom att den uppbyggda infrastrukturen för forskning värnas. Här mäter man kontinuerligt till exempel koldioxidutsläpp och man studerar hur olika temperaturer påverkar växtlighet. Det blir långa serier av mätningar som gör att man kan följa utvecklingen långsiktigt.

Frågan om klimatförändringar och Arktis roll hänger ihop.

En fråga som hänger ihop med detta är vilken infrastruktur som behövs för att forskningen ska kunna genomföras?

Ett frågetecken är hur forskningen påverkas av att Oden fick stanna i Sverige för att bryta is.  Sveriges farvatten behövde en isbrytare till och det blev högre prioriterat än forskningen.

Oden ägs av Sjöfartsverket. Oden har genomfört många expeditioner till Arktis och Antarktis men har även medverkat i isbrytning i Östersjön under vintern. För att kunna använda Oden som en forskningsplattform, har Sjöfartsverket ingått ett långtidsavtal med Polarforsknings- sekretariatet där Polarforskningssekretariatet betalat för möjligheten att använda fartyget.

Sjöfartsverket beskriver Odens kapacitet. Den arktisklassade Oden är konstruerad som en kombinerad eskortisbrytare och forskningsfartyg. Under åren har Oden uppgraderats och utrustas med avancerad vetenskaplig utrustning och för närvarande är fartyget en av de främsta forskningsplattformarna i polarhaven.
Oden är kan utrustas med vetenskaplig utrustning, laboratorier i containrar, frysförvaring, containrar, seismisk utrustning och djupborrningsutrustning för geologiska undersökningar etc. Under 2007 har ett nytt multibeam-ekolod tillsammans med ett sub-ekolod installerats. Instrumenteringen ombord på Oden en enastående resurs för oceankartläggning i områden i Arktis och Antarktis där endast en liten del av havsbotten som hittills har kartlagts.

Oden har varje säsong sedan 2006/07 chartrats av amerikanska National Science Foundation (NSF) för att bryta en isränna till den amerikanska McMurdo-forskningsstationen på Rosshavet, Antarktis. Under transitresorna genomförde internationella forskare marina forskningsprojekt, med Oden som plattform.

Svenska forskare ifrågasätter hanteringen av Oden.  

Science skriver bland annat följande:

”Finland will pay the Swedish government approximately €4 million to use Oden this winter, says Raimo Tapio, vice director general of the Finnish Transport Agency. It will be one of nine icebreakers contracted by the agency, which is responsible for maintaining adequate icebreaking capability. ”In a harsh winter, we will need them all,” says Tapio. ”In a mild winter, we might need only two or three.””

Oden kommer, enligt artikeln, hyras ut till Finland den kommande vintern.

Utvecklingen kring Oden ger anledning att fundera på vad som är viktigt för Sverige:

isbrytning i Finland eller forskning med internationell bäring?

Hur gick det med svaret på frågan om Piteälv och det norska kraftverksprojektet?

Först hamnade frågan hos Maud Olofsson . Den överlämnades till förra Miljöministern Andreas Carlgren. Som inte svarade innan han slutade som minister. Så fråga var tvungen att lämnas in på nytt och därför hamnade den hos nya Miljöministern Lena Ek.

Frågan handlade om kraftverksprojektet som presenterats i medier och som rör en av Sveriges nationalälvar, Pite älv. Bolaget vill leda vatten från sjön Pieskehaure i en tunnel till ett kraftverk på den norska sidan. Detta påverkar direkt vattenflödet i Piteälven. Projektet förutsätter samarbete mellan Norge och Sverige.

Piteälven är en av Sveriges nationalälvar och är skyddad.  Frågan till miljöminister Lena Ek löd:

”Vilka åtgärder avser miljöministern att vidta för att skydda Piteälven från det hot som kraftverksprojektet innebär?”

Svaret har kommit från nya Miljöministern Lena Ek.

” Nina Lundström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att skydda Piteälven från det hot som ett kraftverksprojekt innebär.

Våra nationalälvar med tillhörande vattenområden, käll- och biflöden har ett mycket starkt skydd i miljöbalken. Denna reglering är mycket viktig för att skydda våra nationalälvar och bevara deras naturliga produktionsförmåga, den biologiska mångfalden, deras kulturmiljövärden och förutsättningar för friluftsliv.

Även jag har hört talas om att det finns företag som lär ha planer på ett kraftverksprojekt som kan påverka Piteälven. Såvitt jag känner till finns dock ingen ansökan om tillstånd för verksamheten hos svensk domstol. ”

Det är mycket bra att svaret är tydligt på att våra nationalälvar med tillhörande vattenområden, käll- och biflöden har ett mycket starkt skydd i miljöbalken.

Vad anser all de som engagerat sig om svaret?

 

 

 

 

Sundbyberg är en tätbebyggd kommun i närheten av Stockholm. Men det hindrar inte staden från att satsa på restaurerad vattendrag för att rädda en ovanlig fisk.

En sträcka av Igelbäcken har restaurerats med meandrande förlopp av bäcken på en sträcka som tidigare var väldigt rak och igenvuxen.  Det var tidigare ett uträtat dike och inte ett levande vattendrag.

Arbetet avslutades i maj 2007. Under våren 2006 och våren 2007 lades totalt ca 55 ton sten och block ut i den nya bäckfåran för att skapa goda lek- och livsmiljöer för grönling. I maj och juni 2007 planterades träd och buskar längs bäcken för att så småningom öka beskuggningen och minska igenväxningen av bäcken.

Jag deltog i provfiske hösten år 2007. Detta var ett vetenskapligt provfiske, där fiskarna räknades, mättes och sedan släpptes i igen. Det är förbjudet för allmänheten att fiska i Igelbäcken.

Grönlingen stortrivs i den restaurerade delen av Igelbäcken. På en sträcka av knappt 30 meter hittades 161 grönlingar. Naturhistoriska riksmuseet provfiskade i bäcken tillsammans med Sundbyberg . Efter mätning och räkning släpptes grönlingarna tillbaka i bäcken. Det var otroligt spännande. Bäcken ligger i Kymlinge, en grön kil som behöver skyddas för framtiden. Det finns nu fler grönlingar här än både vid Ulriksdal och vid Eggeby gård, som tidigare var de bästa platserna för grönling i Igelbäcken.

En positiv berättelse i debatten som handlar om fiskar som saknar vandringsvägar och bra miljöer i vattendrag. Det går att göra mycket om viljan, och kunskapen, finns.

Dagens trista fiskenyhet är artikeln i Riksdag och departement om den dåvarande ansvarige ministern. Det anges i artikeln att ministern aldrig fick informationen i ett PM som handlade om åtgärder. Artikeln säger att:

Om inte villkoren för vattenkraften skärps kommer det att ta Sverige 150 år att klara kraven i EU:s vattendirektiv.

Dagens lagstiftning om vattenkraften är föråldrad.

Kostnaderna för miljöåtgärder vad gäller vattenkraften fördelas inte utifrån den annars rådande principen att den som förstör ska betala, utan belastar i dag i hög grad samhället.

Domstolarna tolkar lagarna på ett sätt som försvårar för Sverige att lyckas uppnå EU:s krav enligt vattendirektivet.

Artikeln ger alla något att fundera på.

Det gäller inte minst kraftbolagen som har vattenkraft.

De har också ansvar för att fisken kan överleva i vattendragen.

Eller?

 

Det är intressant att fundera över varför vattenkraften ges en image av att bara vara bra för miljön. Eva Moberg, jurist på Konsumentverket, har i en skrivelse till elbolag påtalat att vattenkraft inte får kallas miljövänligt. ”Miljövänligt” får bara användas om varan förbättrar miljön eller inte påverkar den alls.

Visst är vattenkraften en förnyelsebar energikälla. Men ett argument som är diskutabelt är att det framhålls är att vattenkraft inte ger nästan några utsläpp till miljön. Svensk Energi anger att den största miljöpåverkan sker när kraftverk, dammar och regleringsmagasin byggs.

Problematiken med vattenkraft och miljöpåverkan har beskrivit av många men två intressanta rapporter är Energimyndighetens egen rapport samt Kungl. IngenjörsVetenskapsAkademiens ( IVA:s)  rapport.

En storskalig vindkraftutbyggnad kan leda till att vattenkraften i ökad utsträckning används i effektreglerande syfte. Det i sin tur kräver en effektutbyggnad av vattenkraft. Vilket leder till negativ påverkan på närmiljön.  

De flesta känner till dagens problem med torrfåror, hinder för fiskvandring och minskad biologisk mångfald.

Men det finns även andra synpunkter. 

Energimyndigheten anger att den ökade nedbrytningen av organiskt material innebär att mer koldioxid avgår efter det att ett vattendrag reglerats än före. Vissa bedömningar antyder att storleksordningen på denna extra koldioxidavgång kan vara 0,3-0,5 miljoner ton CO2 per år. IVA anger att det handlar om en emission av storleksordningen5 g CO2 per kWh .  

IVA rapporten beskriver hur överdämning av mark innebär att kvicksilver lättare urlakas till vattenmiljön. Ju större andelen torvmark som överdämningsområdet innehåller, desto större är risken för att kvicksilver frigörs.

Varierande vattenstånd innebär dessutom varierande syreförhållanden, vilket underlättar att olika kvicksilverformer omvandlas till metylkvicksilver. Det är denna kvicksilverform som ackumuleras i näringskedjorna och då bland annat i fisk. Fenomenet är välkänt och det är vanligt att effekterna i subarktiska områden kvarstår i några decennier. I Sverige finns ett känt fall där överdämning av ett torvrikt område lett till att kvicksilverhalten i fisk i och nerströms magasinet höjts 2–3 gånger.

Slutsats:

uppenbarligen har,  alla idag kända,  energislag sina miljöutmaningar. 

Vattenkraften måste granskas och utvärderas som alla andra energislag. Och avkrävas ansvar för de miljöproblem som den vållar.

Förorenaren ska betala. 

Dagens stora dopingnyhet,  ibland annat SVD och DN , handlar om att tidigare dopningsavstängda idrottare får nu fritt fram att delta i OS eftersom den internationella olympiska kommittén (IOK) förlorat kampen om att stoppa den amerikanske sprintern LaShawn Merritt från att springa i London nästa år.

IOK införde 2008 regeln som säger att alla aktiva som stängts av sex månader eller längre på grund av dopning inte får delta i OS. En rimlig regel.

Den regeln tog idrottens skiljedomstol (Cas) ställning till och menar att den är ogiltig och ogenomförbar.

Det förekommer ibland att idrottsintresserade menar att det är inga idrottare som är rena ( odopade)  så det är lika bra att släppa dopingen fri.  Många anser dock tvärtom – det ska göras fler tester, och ges tydliga ( tuffa) påföljder,  vad gäller doping. Rent spel ska gälla i idrott.  Och rena idrottare ska inte bära skulden får att några fuskar.

Frågan som avgjordes av Cas lyftes av USA:s olympiska kommitté.  LaShawn Merritt har avtjänat en 21 månader lång dopningsavstängning och skulle därmed inte få tävla i London. USA menar att regeln blir som ett andra straff. Merritt vann silver på 400 meteroch guld på 4×400 vid OS i Peking 2008. Tyska skridskostjärnan Claudia Pechstein, som stoppades från att delta i Vancouver-OS på grund av regeln, gläds åt beslutet.

En viktig aspekt i denna fråga är hur de övriga som tävlade,  upplever situation. En annan aspekt är publikens reaktion.

Nu får dopingavstängda en andra chans i OS men många av deras medtävlande kommer aldrig få det. De hade sin chans då och har slutat.

Det är mycket bättre för sporten att den rättmätiga medaljören får sin medalj på prispallen än att den ska skickas hem med posten när en dopingavstängd blir av med sin medalj.

En ytterligare aspekt är de nya talangerna. Nya talanger behöver stöd och förebilder. Vill föräldrar ge denna uppbackning till sina barn och ungdomar i idrotter där doping är vägen till framgång?

Det är rena idrottare som förtjänar många chanser.

Inte de dopade idrottarna.

Ett sätt att motverka doping är att se till att konskevenserna är tillräckligt tuffa.  Det ska inte vara värt att ta risken. Därför är det bara att beklaga beslutet.

 

 

 

Kommentarer i debatten om fiskets vandringsvägar och vattenkraft förvånar. 

 ”Vilken samhällsnytta tillför sportfiskare” är en sådan kommentar.

 Sportfiskare gör stora insatser vilket också Miljö – och jordbruksutskottets uppföljningsrapport beskriver:

” Ideella krafter gör ett stort och viktigt arbete för att bevara och återskapa biologisk mångfald i vattendragen. …

Fritidsfiskare uppges också ofta vara pådrivande för att få till restaurering av skadade vatten och genomför praktiskt återställningsarbete. Sportfiskarna uppskattar att ca 100 000 fritidsfiskare varje år arbetar ideellt med miljövård i svenska vatten och att de gemensamt lägger ned ca 920 000 arbetsdagar utan betalning på sådan praktisk miljövård” (  2011/12:RFR21, s.57 )

Sportfiskets betydelse och samhällsnytta finns också beskrivet i en rapport av Ingemar Norling, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg

”Fiskevården i landet sköts i stor utsträckning av sportfiskare, enskilda eller i klubbar, föreningar eller fiskevårdsområden. Många försurade insjöar har restaurerats, liksom lekvatten för öring, havsöring och lax. Stora insättningar görs för att stödja svaga bestånd.”

Svenska sportfiskare drar utomlands för att turistfiska och för att få ett bättre fiske. Norge är huvudmålet för dessa 1,7 miljoner fiskedagar. Ryssland med Kolahalvön kommer stort med mycket fisk, fantastiskt flugfiske. Här har sportfisket gjort underverk för den lokala arbetsmarknaden, utan att naturen tar skada. Tvärt om, en förutsättning för att turisterna ska komma är en oförstörd natur och gott om fisk.  Det menar Ingemar Norling också i sin rapport.

Miljö – och jordbruksutskottets uppföljningsrapport beskriver också kraftbolagens inställning:

”Kammarkollegiet har konstaterat att kraftbolagen sällan vill vidta några åtgärder för miljön. Kollegiet menar att detta innebär att parterna har olika ståndpunkter när ärenden tas upp i mark- och miljödomstolarna”  (s.35)

Det som saknas är tydliga goda exempel där vattenkraft och biologisk mångfald går hand i hand och där kraftbolaget/verksamhetsutövaren gör insatser för fiskvandring och faunapassager för att man anser att det är viktigt. Inte för att man blir tvingad.

Naturskyddsföreningen menar att det finns enskilda vattenägare som är duktiga på biologisk mångfald (2011/12:RFR21, s. 26).

Exempel efterlyses!

Vad gäller Jämtkrafts attityder  avseende att inte vilja satsa på vandringsvägar verkar bollen nu har landat bland de politiska beslutsfattarna genom Pär Löfstrands initiativ. Han skriver i Östersundsposten att:

”I mycket större utsträckning bör kraftbolagen använda sig av omlöp, biokanaler, intagsgaller med rätt spaltvidd och lutning, minimitappningar, fisktrappor etcetera. Givetvis ska också icke-försämringskravet gälla vid all om och nybyggnation av vattenkraft. Man kan tycka att det vore självklart för kraftbolagen att kraven i miljöbalken ska följas, så är tyvärr inte fallet och länsstyrelsen saknar förutsättningar för att tillräckligt bevaka detta, därför krävs det tydliga direktiv från ägaren till bolaget att det ska värna om den biologiska mångfalden”

Stefan Nyström, generalsekreterare Sportfiskarna, skriver i SVD att:

”Utbyggnaden av vattenkraften får inte innebära att fiskbestånden och den biologiska mångfalden i våra vatten utarmas. Ett utbyggt vattendrag får aldrig innebära att attraktionskraften som många glesbygdskommuner har haft försvinner, kanske för all framtid.

Låt våra sista strömmande vatten få leva. De är ju så sköna. ”

Frågan uppstår: hur har det gått i bygder där vattenkraften en gång byggdes ut? Hur gick det med den biologiska mångfalden, turismen, fisket och närmiljön?

Goda exempel efterlyses!

Och dåliga…

 

 

Det var ett enormt intresse för utfrågningen om fiskets vandringsvägar, vattenkraft och biologisk mångfald. Två talare, Stefan Nyström, Sportfiskarna och Christer Borg, Älvräddarna,  väckte extra mycket intresse genom bra tal med intressant innehåll som väckte många tankar. De fick många lovord i kaffepausen.

Myndighetsrepresentanterna var genomgående tydliga i vad deras bild är av problemen. Samt vilka frågor som är knepiga. Ett sådant område är elcertifikaten.

Svensk Energi talade främst om global uppvärmning och vattenkraft som energiprodukt,  samt att vandringsvägar är en lokal fråga.  En av uppföljningsgruppen frågeställningar har handlat om kraftbolagens bristande motivation vad gäller biologisk mångfald och vandringsvägar. Hade det inte varit ett gyllene tillfälle för branschen att berätta om sina visioner och åtgärder? Det hade dessutom varit mycket välkommet att höra att hur kraftbolagen värnar biologisk mångfald. Är biologisk mångfald ett mål för bolagen?

Svensk Energis egen utredning, vattenkraftutredningen (Vattenkraftens roll i ett hållbart energisystem),  presenterades av utredaren Thomas Korsfeldt. Rapporten kunde dock inte kommenteras av Svensk Energi.  Den har inte behandlats av organisationen.

På frågan om varför kraftbolagen saknar motiv till att vidta åtgärder blev svaret att det är lagstiftning som gäller för bolagen.

( Man slås av att majoriteten av kraftprojekten behandlas utifrån 1918 års vattenlag. Kvinnor saknade rösträtt på den tiden och Sverige hade dödsstraff.)

Svensk Energi gav ett exempel på ett lyckat kraftverksprojekt uppe i Vuollerim. En av åhörarna i publiken kommenterade detta efter utfrågningen och gav en annan bild av läget. Han hade bilder av den1,8 kmtorrlagda älvfåran i Lilla Luleälv och skickade sedan sin beskrivning av situationen:

 ”Vattenfall har sedan starten på 1960-talet utnyttjat fallhöjden på sträckan från Letsi Kraftstation i Lilla Luleälv två gånger. Vattenmängden genererar elström första gången via överföring av vattnet till Stora Luleälv via en ca 8 km lång tunnel som mynnar ut vid forna tiders lapska marknadsplatsen Sjokksjokk. Utloppet ligger några kilometer norr om dammen ovanför Porsi Kraftstation. Den mängden vatten generar en andra gång elkraft när den passerar turbinerna i Porsi Kraftverk som ligger nedanför Vuollerim. En god investering skulle vara att använda en ringa del av den här dubbla vinsten till att använda en liten mängd vatten, dvs. enbart det som behövs för att skapa en fungerande vandringsmöjlighet för fisken i den sedan 1960-talet torrlagda älvfåran mellan Porsi/Vuollerim och Letsi.”

Finns det en bredare kunskapsbas och tydligare bild efter utfrågningen?

Ja.

Behöver kraftbolagen ta sin del av ansvaret?

 Ja.